Vårt besök på ättekulla förskola slutade i tårar, en rörd Helena och en ännu mer rörd personal som äntligen fick se mig igen.

Jag var tveksam till om det var rätt ställe från början och väntade med att fråga men ju fler människor jag hälsa på och ju mer jag pratade med kvinnan som visa mig runt så förstod jag att det var rätt.

Detta var min älskade mosters arbetsplats när hon levde och när jag berättade för dem vem jag var så blev det genast mycket jobbigare än vad jag hade tänkt mig, jag hade ju lagt detta bakom mig för längesedan. Det var 12 år sedan hon gick bort men ändå så kom alla känslorna som om det var igår.

Att få höra så mycket fint som min moster berättat, att höra allt som dem kommer ihåg, att få se henne på bild på väggarna och till och med dödsannonsen som var kvar på deras skåp värmde något otroligt i hjärtat.

Jag har inget minne utav dessa personer som jag träffade idag men dem som faktiskt stod min moster väldigt nära kom ihåg oss allihopa.

Jag åkte därifrån med tårarna som spruta hej vilt. Jag var glad för att få träffat dessa personer men jag påmindes även om hur mycket jag saknar henne och hur glad hon hade varit över Wille och hur stolt hon hade varit över mig. 

Jag saknar henne så det gör ont & än en gång sitter jag här med klumpen i halsen och önskar att saker och ting hade varit annorlunda och att livet är bra orättvist ibland! 

September 2011 skrev jag ett inlägg om just det här så ni som vill läsa hela hittar det i arkivet.