En dag ur mitt liv
Jag måste få berätta..
Det var för ett antal år sedan nu som han fick ont i sin rygg och skulle söka hjälp för detta. Det första alternativet var en doktor som inte visste vad det kunde var, det andra alternativet var en natrapat som talade om för honom att det inte var något som han kunde göra åt. Det blev fler besök hos läkaren som sa samma sak till honom varje gång och tiden gick och sämre blev det. Tillslut så fick han träffa en överläkare istället för en AT läkare som direkt insåg problemet. Detta var inte vanlig ryggvärk utan det var något annat, efter många undersökningar så kom det fram till att det var Cancer.
skelettcancer för att vara mer exakt!
eftersom det hade gått så lång tid och man inte hade hittat felet tidigare så fanns det nu inte mycket att göra. 3 månader gav läkaren honom att leva.
Jag var inte så gammal när diagnosen kom fram och förstod mest att han var sjuk men inte hur sjuk och vad det handlade om.
Jag minns vissa dagar som tex. när vi var på valpkurs med hunden och han stod och hosta och kräkte längst med diket.
Jag minns när rullatorn hamnade där hemma som jag mest lekte med och tyckte var jätte kul men han ville inte använda den.
Jag minns en dag när det bara var jag och han hemma och den där konstiga maskinen han hade kopplad till sin kropp slutade att fungera, sladden åkte av och jag fick panik och tänka nej inte nu, inte nu när det bara är jag hemma.
Jag tror att även om jag var liten så förstod jag rätt mycket ändå.
Dessa dagar är dem jag kommer ihåg från den sista tiden, varför kommer jag inte ihåg mer från denna tid?
Jag minns sisa dagen, den där dagen då han blev väldigt dålig, mamma sa till mig att jag kunde sova inne hos henne, mormor var inte hemma och jag kunde inte sova. Det var någonstans inom mig där jag kände på mig att någonting inte stod rätt till.
Jag minns när jag såg mormor komma längstmed gatan, i sin bruna långa kappa, mitt i natten då förstod jag att nu var det slut , min morfar fanns inte hos oss mer och där försvinner mina minnen från den kvällen.
Jag kommer ihåg när jag skulle berätta för dem i skolan att jag inte kunde komma för att jag skulle på begravning, det var som en klump satte sig i halsen direkt.
jag kommer ihåg när vi skulle åka till sjukhuset allihopa för att ta ett sista förväl av min kära morfar, han låg där så fridfullt med ett leende på läpparna , Han hade inte ont längre.
Ett tag trodde jag till och med att han rörde på sig men det var bara inbillning.
Dagarna gick och det närma sig begravningen, att se min familj så ledsen och speciellt mormor det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta.
Jag minns att där var så mycket folk och jag kände knappt igen någon, tror jag hamnade i min egen lilla värld. Jag kommer ihåg kläningen jag hade på mig, skorna ,ja allt.
Jag kommer ihåg samlingen efteråt, där vi satt allihopa och drack kaffe och åt kakor men morfar var inte där
Han fattades bland oss alla och till och med Lady förstod nog att han inte var där.
Det sista jag minna var min kaka jag hade lagt på bordet & när jag vände mig om för att ta den så var den borta, jag tog en ny & samma sak hände. Jag blev lite rädd men sen såg jag Lady stå och smaska i hörnan, den lilla hunden ville visst också ha en sista kaka!
Tack och lov för att minnena finns kvar. Familjen "kom över sorgen" det gör man aldrig men man lär sig leva med den iaf sedan gick det några år och man hade börjat leva igen och sen kom nästa chock, nu hände det IGEN, en gång till skulle man gå igenom en sådan här sak, en gång till ...
fortsättning följer..
Kommentarer
Postat av: Helena.
Aj mitt hjärta. =/ Kämpa på Helena.
Postat av: Sarah
Och vi dig <3 jätte fin dikt den har mamma som tavla :) hihi! Ha nu en trevlig semester <3 puss från oss :)
Trackback
