Att inte få säga hejdå!!
Jag vet inte hur jag ska börja, jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor, jag vet inte om jag ska gråta, jag vet inte varför, jag vet inte någonting.
Förtillfället känns det som jag vandrar i min egen bubbla, försöker hålla humöret uppe samtidigt som tankarna bara far iväg och ögonen blir fyllda av tårar.
Jag har försökt att ta denna dagen på ett bra sätt men samtidigt så är det svårt när jag inte har en aning om hur jag mår.
Jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor, det ända jag känner är besvikelse, ilska och samtidigt ledsamhet.
Jag är besviken på situationen, på sättet jag fick reda på detta, besviken på den respekt som jag inte fått.
Arg för att jag hamnar utanför allting när jag egentligen har all rätt i världen att stå så nära. Ledsen är jag för att trots allting som har hänt, trots att saker och ting blev som det blev så var du ändå min pappa.
Att känna att man inte är värd mer än så här gör förbannat ont i hjärtat, att man får stå utanför allt det här, att man inte ens fick en chans att säga hejdå för trots allt så hade vi vår kontakt i några år, jag tycker verkligen att det är förjävligt.
Förjävligt att man får veta en sådan här sak på detta sätt, förjävligt att man inte kan lyfta luren och säga någonting, förjävligt att man väljer att behandla en människa såhär.
Just nu i denna stund hoppas jag innerligt att jag inte stöter på "henne" för jag hade nog fått ett vansinnes utbrott, tårarna hade sprutat och ord som inte skulle komma ut hade kommit ut, inte för att jag hade velat det utan för att jag tycker inte att man behandla någon såhär oavsett vem det handlar om eller oavsett hur ens situation ser ut!!
Jag vet min mormor har rätt, låt det där arga innom mig försvinna så kommer det säkert komma andra känslor på vägen och det är nog så det börjar bli nu, eftersom jag har tänkt på detta hela dagen fram och tillbaka så börjar jag känna det där trycket i hjärtat, klumpen i halsen och tårarna rinner omedvetet vilket är helt normalt i ett sånt här tillfälle, det vet jag men någonting inom mig säger samtidigt att jag inte vill, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte känna sorg.
konstigt det dära..
Jag har många gånger undrat hur jag skulle reagera och varje gång jag tänkt så så har jag även sagt att nej det är nog inte så farligt eftersom jag inte kände honom längre men en gång har jag gjort och det är väl därför som jag känner som jag gör nu.
Allt det här med känslor är bara jobbigt förtillfället, mitt huvud orkar inte mer och min kropp säger åt mig att vila så det är precis det jag ska göra, lyssna på min kropp och ta in allt det här i min egen takt mer än så kan jag inte göra!
Jag är oehört tacksam för mina fina vänner, min familj och självklart min fina André som visar omtanke och finns här för mig, det betyder verkligen allt!
Kommentarer
Postat av: monica sjölund
jag lovade din pappa att inte kontakta dig.det var hans önskan och det löftet kunde jag inte svika av respekt för hans vilja. du får kalla mig vad du vill.jag har rent samvete.du visste ju att han var sjuk.det berättade jag ju för dig i somras när du gömde dig bakom din kille.du får gärna höra av dig.tel.124846
Trackback
