Om sanningen ska fram så ångrar jag mig!!
Innan ni börjar läsa detta så kan ni gå ner 3 inlägg och läsa vad där står , för det är såå jävla sant när det gäller allt och vem som helst.
Om vi ska gå tillbaka sisådär 5 år när jag precis hade slutat skolan, jag hade tagit studenten och skolan var avklarad vilket var en otrolig lättnad då men som jag ångrar idag, att jag inte tog tag i mina studier då men gjort är gjort.
Jag klarade det iallafall och strax där efter så fick jag även mitt körkort och jag fick ett jobb och mitt liv tog fart, jag jobbade , åt och sov det var mitt liv då och jag älskade det.
Jag började tjäna mina pengar, ordentligt med pengar, hann inte göra av med dem förän jag fick nästa lön, jag behövde inte ens titta på prislappen på ett klädesplagg för jag visste att jag hade råd till det, jag köpte min första bil kontant, jag gjorde av med 12000 på två veckor på bara mat, sprit och krogen och jag klarade mig ändå , jag levde varje dag som om den vore den sista för att jag kunde.
Jag mådde skit bra, jag hade skit kul och jag ångrar inte någonting.
Sedan hände det någonting och allting bara vände, det företaget jag städade hos sa upp kontraktet efter en subba som jobbade där gjorde allt för att bli av med mig vilket jag fick reda på i efterhand och det slutade med att de inte sa upp kontraktet men jag ville inte vara kvar där som ni säkert förstår.
Jag blev flyttat till ett annat ställe, gick ner i tid och i pengar och på den vägen är det.
Jag kände att detta inte fungerar längre, jag ville inte gå och städa hela mitt liv, jag hade nått en punkt i mitt liv där jag kände att det var dags att gå vidare, jag började skolan , pluggade och börja jobba på sjukhuset som timanställd.
Det fungerade inte riktigt att både gå och städa och jobba där och eftersom jag hade gått en utbildning för att jobba med det jag ville så var det ända rätta att sluta på mitt fasta jobb.
Det gjorde jag, jag sa upp mig och det kändes som en stor sten trilla av mina axlar, det var en lättnad även om jag har trivts bra där.
Äntligen kände jag att jag nu kan satsa på det jag vill igen, fullt ut.
Efter en massa ord från personer på sjukhuset så antog jag att allting skulle lösa sig men dem där orden var bara tomma och jag kände mig så dum som gick på det där men hade ändå förhoppningarna att det skulle dyka upp något som ett vikariat eller liknande men icke.
Idag kämpar jag för att få ihop min ekonomi, det är ett jävla elände om jag ska vara ärlig, jag måste i princip jobba röven av mig när det väl dyker upp någonting för annars har jag inga pengar och inga pengar nej då har man inte mycket annat heller.
Jag söker jobb som en jävla idiot när det väl dyker upp någonting men det mesta krävs det utbildning till och jag kan inte gå i skolan hela mitt liv och jag vill absolut inte ha några studieskulder heller för den delen.
Varje dag väntar man på ett sms från jobb med dagar då dem behöver hjälp, stressande för att man måste ringa direkt och stressande om där en dag inte skulle komma någonting, man sitter här hemma och väntar, väntar och väntar.
Men jag har slutat med det jag kan inte lägga hela min själ i att sitta här och vänta, jag har ett liv utanför arbetet också som faktiskt också är väldigt viktigt att komma ihåg, man måste ju leva själv för att kunna hjälpa andra.
Jag måste få erkänna att jag mår verkligen piss av att ha det såhär , självklart har jag en lön så jag klarar mig men inte mer än så direkt, att hela tiden behöva tänka ett steg längre är påfrestande och ibland känner jag att jag snart blir galen av att ha det så här.
Ibland ångrar jag mig att jag sa upp mig, att jag tog det steget och satsade på någonting, även om jag vet att jag inte borde tänka så för då hade jag adlrig varit där jag är idag men det är svårt att låta bli och det förstår ni säkert.
Att gå ifrån att ha det så jäkla bra till detta, jaa vad ska man säga ?!
Det finns inte många ord kvar mer än att jag måste kämpa, kämpa bättre än någonsin just nu för att detta någonsin ska bli bra igen.
Jag vet att jag inte kan leva det liv jag en gång levde, det är annorlunda idag då man har slått sig till ro med en annan person, jag vill inte leva som jag gjorde då men det hade varit så underbart skönt att bara få lov, ett litet tag iallafall att kunna unna sig någonting extra någon gång utan att man ska behöva tänka ett steg till.
Jag har fått lätta mitt hjärta vilket var skönt, det är ju det bloggen är till för och även om allt är som det är vissa månader så måste man stå stark och försöka vara positiv fast det är svårt, håll ut det är vad jag ska göra!!
Snubbla på alla stenar men res dig alltid, ALLTID up igen!!
Kommentarer
Trackback
