En dag ur mitt liv
Dagen kom då hon blev sjuk, ännu en i cancer och denna gången i bukspottskörtlen, denna gången var det inte så mycket som gick att göra åt.
Vi var ofta och hälsade på, mormor flyttade närmre för att kunna vara där och hjälpa till.
Hon låg ofta på soffan och mådde dåligt, jag minns på sommaren när vi var där och grilla och hon försökte hålla humöret uppe vilket jag förstår kan vara svårt när man inte mår bra, den kvällen åt hon inte mycket och inerst inne så förstod jag att det var illa men tankarna förträngde jag så gott det gick.
Det gick en tid och läget försämrades för varje gång jag var där, jag minns när jag och mormor var där och hälsade på och hon låg och grät i soffan, allt hon fick ner kom upp igen och vikten rasa, dagarna gick mest åt till att ligga på soffan för mer än så orkade hon inte..
Hjälp fick hon hemma med mediciner och dropp och allt var det nu var, jag minns inte så mycket från denna tid egentligen jag vet inte varför men jag önskar att mer minnen kom upp men det går inte.
Jag minns iaf den här dagen som den var igår
telefonen ringde och mamma kom in på mitt rum och sa att vi måste åka till sjukhuset och det är snabbt, Eva (min moster) har åkt in akut, någonstans inom mig visste jag att det var inte ens lönt att gå upp ur sängen. jag hörde mamma springa omkring i hela huset för att göra sig iordning, klockan var inte mycket och jag hade bokat in ett väla besök med en kompis.
Jag låg kvar i sängen och telefonen ringer igen, denna gången för att säga att vi inte behöver stressa, Eva finns inte hos oss längre, det högg i mitt hjärta, klumpen i halsen börja komma, jag vände mig om och sov vidare.
Mamma och resten av familjen skulle åka hem till Evas sambo , jag ville inte alls följa med och konstigt nog så kom där inga tårar så som det brukar göra när sånt här händer, så som det blev när morfar dog. Jag klädde på mig och åkte till Väla istället.
Känslorna slöt sig och jag försökte att inte tänka på det, jag ville inte förstå, jag ville inte vara hemma, jag ville inte vara där alla ledsna människor var.
Dagarna gick och det var dags för begravning, jag kan riktigt känna oron i magen närjag skriver detta, kan riktigt känna mina tankar och känslor på nytt som jag hade den där dagen.
Min mormor hade förslorat sin dotter som bara var 40 år gammal, jag kommer ihåg mormor sa att det är inte rätt att jag ska förlora min dotter innan jag själv ska lämna, det är inte rätt ordning. Jag fanns där för mormor mer än någonsin, jag stod vid hennes sida, höll henne i handen och kämpa för hennes skull.
Samtidigt som jag skriver det här kan jag få upp bilden från själva begravningen, Evas sambo sitter på stolen närmst prästen, sidan om hans barn,min morbror,hans sambo,kusin sen mormor , jag, mamma och jonny.
Jag kommer ihåg prästens ord : Eva hade inga egna barn och sen är minnet blott.
Inne på begravningen släppte alla mina känslor och tankar, jag bröt ihopa jag grät så jag inte kunde få luft , alla andra grät och det var en dag som tog väldigt hårt på mig.
Än idag kan jag tänka på henne, hur det hade varit att ha henne i mitt liv fortfarande , hur allting hade sett ut. Änn idag kan jag sitta och gråta över henne , det är fortfarande jobbigt även om man har gått vidare.
Min mamma förlora sin syster, min morbror sin syster, mormor sin dotter, jag min moster som alltid har funnit där för mig precis som en mamma, just för att hon inte själv hade några egna barn..
Vi har varit starka tillsammans, klarat oss igenom detta men tankarna finns alltid med oss i resten av våra liv.
Jag älskar min familj mer än livet , utan er hade jag aldirg klarat av detta och utan er hade jag aldrig varit hel.
Kommentarer
Postat av: Helena.
Gud jag får rysningar. Vad stark och duktig du är Helena.
Postat av: Ida Pettersson
Blir alldeles tårögd, och minnena som du skriver kommer upp i mitt huvud! Minnen som jag inte trodde jag hade. Men när jag läser från dig så är det som om Jag nästan själv tänker det!
Saknar också Eva! Och det är vi många som gör!! Och om hon hade varit i livet hade en familj varit hel fortfarande!! Och ingen hade behövt känna dysterhet!!
Fint skrivit Helena!!
Trackback
