Tanken slog mig som ett hårt slag i ansiktet.
Jag stod i sovrummet, tittade ut över Viskängen och kände bara "Faaan, varför tar man saker och ting förgivet för??!!"

Oftast går man inte och tänker på alla människor man har runt omkring sig, att man måste träffa och prata med dem varje dag för man har all tid i världen men nej det har man inte, fortare än vad man tror så kan de där personerna bara vara borta, för alltid och det är för sent.
Samtidigt kan man inte heller vara över allt samtidigt eller prata med alla alltid för då hade det blivit för mycket, såklart.
Så hur ska man egentligen göra för att man själv ska må som bäst?! Det är en svår fråga men vi alla gör så gott vi kan alltid på ett eller annat sätt.

Min tanke när jag stod i sovrummet var, jag kommer aldrig, ALDRIG att få se min Pappa igen, en person som jag en gång känt som jag innerst inne hade en massa förhoppningar på att allting skulle lösa sig en vacker dag mellan han & mig men så blev det inte & kommer aldrig att bli heller, en tanke som faktiskt gör ont när den bara kommer såhär.
Minnena jag har utav honom från det att jag var liten, det är dem jag får leva på helt enkelt och kanske är det bäst så, jag har ingen aning!
Men en sak vet jag, att det är inte sista gången de här tankarna kommer slå mig och för varje gång så lär jag mig väl hur jag ska hantera det, det är bara synd att allt blev som det blev!