När känslorna svämmar över!

Egentligen vill jag bara skriva allting rakt ut, precis som jag tycker och känner men jag vet inte om det är rätt.

Jag har skrivit i den här bloggen sen länge tillbaka och delat med mig utav både det ena och det andra så egentligen så hade jag kunnat göra det nu med men eftersom jag vet att text kan tolkas olika så tror jag att jag håller vissa saker för mig själv änn så länge iallafall.

När jag vaknade i morse så kände jag mig stark, jag kämpade för att jag skulle kunna gå till jobb utan problem, jag tror att jag kände mig stark för att jag var själv, jag hade ingen att prata med och jag fick hantera mina tankar och känslor för mig själv.

Det kom ett telefon samtal som jag först kände mig skeptiskt till eftersom jag inte visste om det kom för att visa omtanke eller för att bli arg på mig men som tur var så vart det för det först nämnda och jag måste säga att det var otroligt skönt att få höra hur saker och ting och varit, är och kommer bli. Det där samtalet väckte mina känslor igen och den där bubblan jag hade byggt upp sprack ganska så fort vilket faktiskt kändes skönt för oavsett så måste allting ut förr eller senare för att man själv ska kunna gå vidare och må bra igen.

Jag begav mig bort till sjukhuset och kom hem igen, allting sprack, tårarna bara forsa och den ända frågan jag hade i huvudet var " hur kan man inte vilja".

Smsa till Mamma som ringde upp mig och hade ett långt samtal om både det ena och det andra och för en stund så kändes allting okej igen men återgick till att tårarna bara rann. Det blev inget jobb!

Ända sedan den där dagen jag fick uppslängt i huvudet om hur saker och ting låg till så har där funnit så många frågor, varför?! jo för att jag inte hade en chans i världen att få ställa dem eftersom du vände på klacken och gick. Jag satt där chockad över vad som precis hade sagts och sättet det sas på och många gånger där efter har jag haft en mängd tankar som har cirkulerat inom mig men jag har inte kunnat lyfta luren, jag har verkligen inte vågat, det kanske hade varit annorlunda om jag hade fått veta saker och ting på ett annat sätt det vet jag inte och det är för sent att ta reda på nu.

Jag är också en människa, en person som förtjänar respekt, en person som också har känslor och det känns som det bara har glömts bort. Jag är ung men bara för det så kan jag resonera som om jag vore mycket äldre och under min uppväxt och mina egna erfarenheter av livet så har jag lärt mig att man måste kunna vända på det, man måste kunna se saker och ting från ett annat perspektiv, hur man själv hade velat ha det.

Det finns vissa saker som jag tvivlar på, vissa saker som jag hade velat sagt och en mängd frågor som jag hade velat ha svar på men dessa saker kommer jag aldrig få svar på då det är för sent!

Det känns som om allting är mitt fel, att det är mitt fel att saker och ting blev som det blev, det känns som om att det är meningen att jag ska känna så. Jag vet att jag inte borde känna det så eftersom det var faktiskt inte som så att jag kom med storken till jorden utan jag blev till på samma sätt som alla andra blir till, jag hade båda mina föräldrar i ett par år och att man sen tycker olika om saker och ting så det har blivit såhär det är inte bara mitt fel.

Jag kan sitta och grubbla på det här fram och tillbaka och det måste jag tills det känns okej för som sagt det är ingenting jag kan göra någonting åt idag.

Sedan vill jag bara säga som så att jag inte förstår hur man kan sitta och anta saker om andra människor, man ser ett beteende en gång och utågr ifrån att det är så man är, man antar att man inte bryr sig, antar att man inte vill vara nära, hur kan man bara anta det utan att ens frågat??!!

Jag orkar verkligen inte fler samtal och grejer denna dagen, min huvudvärk har följt med hela dagen och mina ögon är svullna och min kropp säger nej, sova är det jag ska göra och i morgon är det en annan dag!

Det känns verkligen skönt att det finns någon med hjärtat på rätt plats, att det finns människor omkring mig som verkligen ställer upp och finns till, ni är guld värda allihopa !

Helena, jag vill bara skicka dig en kram.

Du verkar vara en stark tjej!