Den jobbigaste men bästa dagen i mitt liv var för 4 veckor sedan.
Jag kan inte fatta att det redan har gått 4 veckor sen vår älskade lilla påg kom till världen, han växer fortare än vad jag trodde och att tiden bara skulle springa förbi hade jag ingen aning om så det gäller verkligen att njuta av varje dag som går.

Jag tycker det är super kul att kolla igenom bilderna som vi tog under förlossningen, att sitta och titta på den där sista bilden som jag tog och sen dn första när han var ute gör mig så lycklig så jag blir tårögd.
På den sista bilden sitter jag på pilates bollen och fjantar runder och är pigg och mår bra och innan det var jag ute och vandra i korridorerna men sen sa det bara PANG så var allt igång.
Jag tänker inte berätta hur allt gick till för som sagt det håller jag till mina närmsta då jag faktiskt kan tycka att det är privat.
När man ligger där och ska föda fram sitt barn och går igenom den smärtan så hamnar man i sin egen liten bubbla så var det iallafall för mig, i de stunder där det gjorde som ondast så var det bara barnmorskan jag såg och hörde på, alla andra liksom försvann för en stund och jag var så noga med att André stod vid min sida, hade han lämnat rummet så hade jag bara velat sluta upp med allt även om det inte hade gått att stå emot en krystvärk.

Min kärlek för André växte så jäkla mycket efter det här, allt han gjorde för mig går inte att beskriva vad det betyder, att han hjälpte mig med sådana saker som jag aldrig någonsin hade kunnat bett någon annan om är guld värt och jag kan inte tacka han tillräckligt för det.

Att få upp sitt barn på magen är en obeskrivlig känsla och än idag när jag tittar på honom kan jag inte fatta att det är sant, att vår älskade lille Wille finns hos oss. För honom kommer jag göra allt, alltid i alla situationer!