Jag hade aldrig kunnat föreställa mig för fem år sedan att mitt liv skulle se ut som det gör idag.

Då, vart det fest nästan varje helg, jobbade om dagarna och sen hängde man med vännerna. Det var också då som det blev seriöst mellan mig och Andre. 

Självklart har jag alltid hoppats på att träffa den där killen och att få bilda familj med honom men jag hade ingen aning om att det skulle vara med just honom. Jag hade ingen aning om hur mycket vi skulle gå igenom tillsammans. Jag hade ingen aning om att vi skulle få dela både glädje och sorg. Att vår resa skulle gå både upp och ner, det fanns i bakhuvudet men samtidigt så visste jag inte då att vi skulle hålla fast vid varandra i såhär många år.

Jag levde verkligen loppan då, nät jag träffade Andre. Vi har också haft vår tid tillsammans och har såklart fortfarande fast att vi nu har en till att dela vår vardag med. Jag ångrar mig inte att vi inte skaffade oss en egen liten familj tidigare för just då behövde vi bara varandra, vi hade tid på oss att få lära känna varandra, vi fick bråka av oss utan att det var två öron till som skulle behöva lyssna, vi fick resa, vi fick uppleva och framför allt vi fick vara tillsammans bara vi två. Men sen en dag, då man har fått dela väldigt mycket med varandra, kommer de där tankarna fram igen om att man faktiskt vill gå ett steg vidare, att få bilda sin egen familj. Att få en liten individ som man kan skratta med, gråta med, trösta, lära och ge all sin kärlek till. 

Visst kom han, den bästa upplevelsen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den dagen Wille föddes. Jag kan fortfarande sitta här och tänka tillbaka på allt från när förlossningen starta tills det var över. Jag känner fortfarande en enorm tacksamhet för allt Andre gjorde för mig. Där i den stunden så kunde jag även känna att, fan vad skönt att vi faktiskt hade fått de där åren tillsammans. Att vi faktiskt hade lärt känna varandra till hundra. Jag skämdes inte för någonting som jag kanske hade gjort om vi hade känt varandra i 6 månader. Jag vet inte men på något sätt så känns det som att vi har kommit varandra så mycket närmre och även om vi har känt varandra så länge så finns det fortfarande saker som man inte vet om varandra. 

Jag hade aldrig någonsin viljat gå tillbaka till det liv jag levde innan, det känns som det är förbi. Det känns som jag har förändrats som människa, jag har förändrat mina tankar och resonemang men det är väl inte så konstigt?! 

Jag har en liten son som jag skyddar med allt jag har, jag måste tänka ett steg längre för att han inte ska skada sig. Jag måste tänka ett steg längre när vi ska iväg, att jag har allt som han behöver. Jag kan inte längre bara slänga mig i bilen och tuta och köra, det tar sin tid. Detta är inget som man bara slutar med och jag tror att även när han är 20 år gammal så kommer jag tänka på det sättet. Jag vill att han ska ha det bra, att han ska må bra och vara med människor som är bra för honom. Jag kommer alltid sätta hans behov före mina egna! 

Att få vara mamma är det bästa som jag någonsin har varit med om i hela mitt liv och jag är mer än gärna den där mamman som far och flänger för att hämta & lämna sina barn.